Anna Johnsson

Min morgon började lugnt och jag hade inga planer för dagen, men vid halv tolv tiden ringer Sandra och frågar om jag vill följa med på en baseball match inne i San Francisco som börjar klockan ett. De hade en biljett över som de undrade om jag var intresserad. Men jag tyckte dock att det blev för stressigt eftersom det tar ganska lång tid att ta sig in till San Francisco. Så vi lägger på men bara efter några sekunder ringer hon upp igen och föreslår att hon och hennes värdmamma Dee kan ta samma bart som mig. Jag har 20 minuter att köra till min bartstation vilket jag ska klara på den tiden, men väl på plats ser jag mitt tåg lämna stationen precis när jag är vid biljettkassan. Så jag bestämmer med Sandra att vi möts på Embarcadero stationen i San Francisco istället.

På bartstationen träffade jag en trevlig farbror som jag börjar prata med om allt möjligt och han berättade om sitt liv i LA, baseball, hans resa till Sverige och att han tyckte det var ett fantastiskt land. Så helt plötsligt hör jag min mobil pipa till och laddas ur. Shiit tänker jag, hoppas verkligen Sandra är på stationen nu! Om inte får jag ha en trevlig shoppingdag i SF. Jag går av och ingen Sandra och ingen Dee. Men när jag kommer upp för rulltrappan vänder jag mig om och där står de och vinkar.

Vi fortsätter med en spårvagn till stadion och hoppar av för att gå in på arenan. Matchen var redan igång och jag försökte förstå mig på alla regler vilket inte var lätt. Sandras värdpappa Al förklarade spelet och i slutet av matchen förstod jag en hel del. Det fanns en spelare som de kallade Kung fu och jag råkade säga King kong till honom, vilket lät rätt i mina öron men alla fick sig ett gott skratt. Matchen slutade med 6-2 till Chicago, synd att inte SF vann jag kan tänka mig att stämningen hade varit lite gladare då! Men det var riktigt kul att se min första baseball match idag.

Efter matchen hoppade vi på barten mot Sandra för att försöka ringa mina värdföräldrar och informera dem när jag skulle komma hem. Det gick inte riktigt som vi hade tänkt oss, vi fick inte tag i någon av dem och jag började bli orolig över min hemfärd. Vi åt middag innan Sandra skjutsade tillbaka mig för att ta barten hemmåt, det blev mörkare och mörkare när jag satt och väntade vid stationen. Jag ville gärna köra hem när det var ljust, men det gick garanterat inte enligt mina planer, det var kolsvart när jag satte mig i bilen. Men jag mötte en jätte trevlig kvinna på stationen och sa att jag var lite orolig för min resa hemmåt eftersom första gången slutade i katastrof. Hon föreslog att jag kunde köra efter henne eftersom hon skulle åt samma håll. Hon hade varit i samma situation som mig för många år sedan, hon var från Bracilien och hade också varit au pair när hon var ung. Tack för hjälpen Carla!